Varfor sa tyst?

Jag lider av hemlangtan, fast jag egentligen alskar livet har. Sa jag orkar inte skriva sa mycket. Men nu ar det bara 7 veckor och 2 dagar kvar tills vi aker hem och bunkrar upp pa svensk sommar, familj och vanner.

Men vara barn ar underbara. I morse satt V helt plotsligt och lyssnade pa ipoden till frukost, och hon kandes sa mycket som en tonaring att hon fick ha kvar den. E gar just nu under smeknamnet Tornado - E. Hon vispar runt, klattrar, sticker i vag utan att se sig om samt orsakar blamarken pa oss andra flera ganger om dagen. Och hon skrattar som en galning. Samt pratar hyfsat i telefon med bade farforaldrar och morforaldrar.

Bra anda!

I morse vaknade V och sa att hon tyckte att det var sa langt till sommaren. Jag anade vad som rorde sig i hennes tankar, och efter en stund sa kom det mycket riktigt fram att hon saknade kusin A och att det var sa lange kvar innan hon skulle fa traffa honom. Hon sager ibland att hon inte vill bo har, och det bottnar sa gatt som alltid langtan efter A. Vi fortsatte prata om detta och hur langt det var till sommaren, men hur manga roliga saker som skulle handa innan dess. Vi pratade om hennes kompis H (som inte var riktigt lika rolig att leka med som A, men ok) och om fodelsedagar, bland annat 4-arsdagen som kommer att infalla pa en fredag.

Nar jag skulle ga till jobbet sa fragade hon som vanligt:
'Nar kommer du hem mamma?" Och jag svarade som vanligt: "Jag kommer ungefar vid 6, men vi traffas ju till lunch!". Och sen berattade jag for henne hur det var i Sverige, att dar gick jag till jobbet fore 8 och kom ofta hem vi 6, och dar at vi bara lunch tillsammans pa helgerna, men har ater vi ju lunch tillsammans varje dag. Hela familjen. Hela hon sprack upp i ett leende over att vi alltid ater lunch tillsammans. Och det kandes som att hon verkligen holl med om att det visserligen var traikigt att inte kunna traffa A sa mycket, men att hon inte ville byta bort att traffas varje lunch. Sa till slut kandes det bra for alla! :)