längtan

Idag vid frukosten frågade E om när hon skulle få åka till sitt sjukhus igen. Vi har just n vårt längsta uppehåll mellan sjukhusbesöken sedan i augusti, eftersom läkarna har tagit bort de rutinmässiga blodproven på E. Detta pga att de är så vansinnigt jobbiga så att de nu har beslutat sig för att söva henne för att ta blodprov. Och det vill man ju helst inte göra i onödan. Så, så länge hon inte har konstiga blåmärken, blöder näsblod, är likblek med dåligt allmäntillstånd, eller har feber (alla tecken på olika dåliga blodvärden och eller misstänkt blodförgiftnint) så slipper vi blodprov fram till nästa kur om knappt 2 veckor. Det är skönt. Men nu har E alltså börjat sakna sin enda fasta rutin här i världen, sjukhusbesöken.

Hon började till och med berätta vad de gör på sjukhuset. Sticker henne i stickset (som hon kallar port a cathen), ger medicin, sprutor och tar hennes blod. Allt lät önskvärt enligt henne. För detta får man väl egentligen vara djupt tacksam. Hon är en helcool typ helt enkelt.

Jag vet inte vad vi ska göra åt "problemet" dock. Åka en sväng på lekterapin nästa vecka kanske. Eller ta med henne när storasyster V ska göra en retinascanning på onsdag. Fast visst nej, vattkoppshotet ligger ju fortfarande över henne en vecka till. Hon får helt enkelt klara sig utan sjukhusbesök ännu en vecka. Jag tror hon klarar det också.