E gillar inte när man sticker henne. Gillar inte är kanske lite svagt, med tanke på att 3 vuxna måste hålla fast henne för att sätta nålen. Hon är 3,5 år. Och grymt stark på många sätt. Hursomhelst. Vi står inte ut längre. Inte föräldrarna, inte sjukhuspersonalen och inte kan det vara bra för henne heller. Att hålla fast henne för detta är det absolut jobbigaste vi gör. Och då gör vi ändå en del rätt jobbiga saker just nu. Så nu blir det sövning. Japp, hon ska sövas för att ta ett blodprov. Bisarrt. Men nålen sätts och får sitta kvar inför behandlingen som börjar på tisdag. Se där, en vanlig måndagshändelse i ett cancerliv. Söva din treåring för att ta ett blodprov. Nu är det bara att hoppas att det kanske hjälper henne att komma över det. Det är den långsiktiga tanken. Att försöka minska paniken kring nålsättningen.
För att se det positiva så har läkarna pga detta tagit bort alla rutinmässiga blodprov på henne, nu måste vi bara ta blodprov inför behandling eller om hon har uppenbara symptom på dåliga värden (näsblod, blåmärken, feber, extrem blekhet och dåligt allmäntillstånd). Tack och lov har hon sedan detta infördes, varit pigg som en lärka och trotsat alla ens föreställningar om hur ett barn under cellgiftsbehandling beter sig.
2 comments:
Hej, har tänkt på er, Martin har berättat. Det som händer ens barn är ju större än allt annat, måste vara oerhört tungt. Hade en nära vän som gick igenom något liknande för länge sedan, den pojken är bortåt 30 nu så det gick bra trots att man visste mindre då. Hoppas allt ska gå vägen!
Tack Anna-Lena!
Post a Comment