Det finns ju en hel värld därute! Tänk på det!

Nio till fem är en sån där blogg som jag läser lite nu och då, när andan faller på. Först nu till exempel, läste jag att hon har flyttat till New York. Och det verkar som hon har flyttat på riktigt, sagt upp lägenheten, sålt grejer, fått treårigt visum, och ja, lämnat Sverige. Precis så där som vi gjorde för två och ett halvt år sedan. Det som vi inte har ångrat en endaste sekund.

Jag älskar Stockholm. Och jag älskar Sverige. Och min familj. Och mina vänner. Det är inte det. Men det var ändå inte här vi hade tänkt vara just nu. Det är inte här vårt liv är just nu. Mitt hjärta är kvar i Indien, och jag hoppas att vi kan flytta tillbaka tillräckligt snart och tillräckligt länge för att kunna hämta hem det.

Men så läser jag om Sandra som har flyttat till New York. Och om Johanna, Daniel och Tage som har flyttat till Berlin. Och så tänker jag att det vill nog jag också göra. När tiden är inne tror jag det blir så. New York och Berlin står på listan över städer jag vill ha mitt hem i.

Det finns ju en hel värld därute, tänk på det!

Händelserika dagar

Det har hänt så mycket sen i torsdags att jag knappt orkar skriva om det. 3-åringen har haft sommaravslutning på dagis och bjudit sina kompisar på glass. Vi har skrivit på alla avslutande papper för lägenheten och har nu väldigt mycket pengar på banken, samt har helt lämnat Årsta. Maken och jag har varit på en väldigt välbehövlig SPA-helg på hotell Havsbaden i Grisslehamn. Vi har sovit, sovit, sovit, ätit, badat bubbelpool, ätit, fått massage och sovit lite mer och känner oss faktiskt utvilade för första gången på åratal känns det som.

Det största stora bakslaget vad gäller flytten har också inträffat. Ambassen ville inte ge mig något arbetsvisum. Så jag mår inte så bra just nu. För att uttrycka sig milt. Men skolan jobbar på det så jag hoppas intensivt att det ska lösa sig. Annars vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska ta mig till.

I Indien kan dom!

Dagen artade sig betydligt bättre än väntat. Maken kom på att vi skulle ringa till den indiske kaptenen, som i egenskap av huvudansvarig för vår skeppslast ringde mig för några månader sedan, och fråga vad som egentligen gällde. 2,5 kubik på utsidan av lådan, eller 2,5 kubik på insidan. Så fort jag fick honom på tråden så kände jag att "det här kommer nog att ordna sig". Han var ytterst trevlig, serviceinriktad och mån om att vi skulle få med oss våra grejer. Efter en del telefonsamtal fram och tillbaka (det ska bli intressant att se vad ett mobilsamtal till Indien kostar) så hade han löst allt. Till en i sammahanget rätt facil kostnad av 3000 SEK. Och då slipper vi åka till lagret och sortera eller ens ha något mer att göra med den svenska transportfirman. Man kan väl säga att jag blev rätt så mycket lyckligare efter detta.

Som tur var så visste jag att man måste vara beredd på någon oväntad kostnad när man genomför såna här projekt. Så vår katastrofkassa sinade med 3000 idag. Men OJ vad det känns värt det!!! (Vi får helt enkelt använda vårt shippade toapapper med vördnad ;).

dålig service i kubik

Min man brukar reta mig för att jag ogillar dålig service. Men idag var dagen när han till fullo kunde stämma in i mina känslor för detta.

För några månader sedan så kontaktades vi av en representant för Texab, som är de som skulle ansvara i Sverige för att skicka våra grejer på båt till Indien. Vi hade kontakt och försökte få information om hur vi skulle packa våra grejer för att de skulle passa in på de 2,5 kubikmeter som skolan betalar för. Vi tyckte redan då att kommunikationen inte fungerde särskilt bra, och de enda instruktioner vi fick var att de skulle bygga en låda på 2,5 kubik där våra grejer skulle packas in. Lådan skulle, som vi uppfattade det, byggas efter våra grejer. Typ. Flera samtal ringde vi och detta var de enda instruktioner vi fick. Så vi mätte våra flyttkartonger och gjorde en uträkning att det skulle bli 28 flyttkartonger (våra kartonger varierar något i storlek.)

I förra veckan kom de då och hämtade våra kartonger, som var 24 till antalet, varav några var banankartonger och några var andra lite mindre kartonger. Utöver dessa skickade vi några grejer som inte gick in i kartonger, men vi tyckte ju att vi hade flera kartonger "till godo" så det borde inte vara några problem. Vi frågade killarna som hämtade om det fanns lite mer plats, för i såna fall hade vi grejer som vi kunde lägga till, typ en bal toapapper, lite blöjor och lite annat sånt. Jajemän, bara att slänga dit sa killarna.

I dag ringde kvinnan från helvetet och sa att vi hade packat 3,5 kubikmeter och att vi var tvungna att komma och hämta 1 kubikmeter. Jag blev sur och sa åt dem att räkna om. Hon återkom och sa samma sak. Det är 3,5 kubik. Jag blev arg. Okej, jag blev fruktansvärt arg. Kanhända var jag aningen stressaad och trött (mild underdrift här). Jag sa att vi skulle komma på torsdag och fixa det hela, men att jag tyckte att de verkligen måste se över sina rutiner för det här var verkligen dåligt skött.

I stället för att be om ursäkt, eller försöka förklara eller något så sa hon saker i stil med: 2 kubik är 16 flyttkartonger. (här blev jag så arg så, tja... men vadå, de har alltså en schablonräkning, kunde hon inte ha talat om det för 2 månader sen?) hon sa även "ni har ju tagit med er grejer som inte är relevanta". Jag tror att det var efter min respons på den kommentaren som hon helt sonika la på luren. Proffsigt va?

Tangentbordet la av och nu orkar jag inte med detta något mer. Jag hoppas att det löser sig på något sätt på torsdag. Maken ska ringa imorgon och bestämma när vi ska komma, för jag orkar inte prata med dem där något mer. I alla fall inte i dag. TIlls på torsdag har jag nog lugnat mig.

Marimekko och tack!

Den här hajen tänker vi ha på väggen i Indien, om inte Unessa här ovan finns att köpa i Helsingfors, där min mor just nu befinner sig. (Marimekko-tyger är ganska rejält mycket billigare i Helsingfors än i Stockholm.) Det tror jag blir finemang.

Nu har vi just skickat iväg svärföräldrarna med ett släp, tungt lastat med allt som ska magasineras på en loge i Norrland. Utan våra föräldrar hade den här flytten knappt kunnat genomföras. Enormt mycket tack till dem. Och idag kom även starka pappalediga kompisen Johan och hjälpte oss att bära. Stort tack även till honom. (inte för att några av de jag nyss har tackat läser den här bloggen (i alla fall inte än), men det kändes ändå bra att tacka här och nu.