En bra dag på Q84

Det gick bra! Det blev ingen sövning utan något annat som gjorde henne glad och snurrig, och sen i kombination med lustgas så tyckte hon inte att det kändes någonting alls och detta skulle hon kunna tänka sig att göra fler gånger.

Just nu är vi inne för fjärde kuren cytostatika. Hittills går det utmärkt.

Vi har haft en hektisk dag med besök av kompisen C som har samma sjukdom som E och som nu håller på och avslutar en tuff behandling. Det blev mys med pippi och lilla gubben framför barnkanalen.

Sen besök av mammas kompis F, samt mormor och så kom storasyster för att sova över. Däremellan har det hunnits med vanliga inläggningsrutiner, samt en hel del måleri och pyssel, lite spel och annat smått och gott. Och så 3 påsar cyto.

Vi har fått ett rum mot stan, så vi har en fantastisk utsikt utanför fönstret att ligga och titta på.

Om blodprov

E gillar inte när man sticker henne. Gillar inte är kanske lite svagt, med tanke på att 3 vuxna måste hålla fast henne för att sätta nålen. Hon är 3,5 år. Och grymt stark på många sätt. Hursomhelst. Vi står inte ut längre. Inte föräldrarna, inte sjukhuspersonalen och inte kan det vara bra för henne heller. Att hålla fast henne för detta är det absolut jobbigaste vi gör. Och då gör vi ändå en del rätt jobbiga saker just nu. Så nu blir det sövning. Japp, hon ska sövas för att ta ett blodprov. Bisarrt. Men nålen sätts och får sitta kvar inför behandlingen som börjar på tisdag. Se där, en vanlig måndagshändelse i ett cancerliv. Söva din treåring för att ta ett blodprov. Nu är det bara att hoppas att det kanske hjälper henne att komma över det. Det är den långsiktiga tanken. Att försöka minska paniken kring nålsättningen.

För att se det positiva så har läkarna pga detta tagit bort alla rutinmässiga blodprov på henne, nu måste vi bara ta blodprov inför behandling eller om hon har uppenbara symptom på dåliga värden (näsblod, blåmärken, feber, extrem blekhet och dåligt allmäntillstånd). Tack och lov har hon sedan detta infördes, varit pigg som en lärka och trotsat alla ens föreställningar om hur ett barn under cellgiftsbehandling beter sig.

Slutligen - vi tackar så hjärtligt alla som hjälpt oss med insamlingen till barncancerfonden! Nu är målet nått!

avancerad outfit

Det här är ju helt otroligt. Man får se 11 sekunders reklam först för att få titta på Engla o Jolie med dagens outfit. Tajts och tröja. Moahaha.

Eh, jo jag måste ju ha klicka på den där videon för att upptäcka det. Jag erkänner.

Lanvin

Idag hade jag fått för mig att jag skulle göra en hederlig gammal HM samarbetesköning bara för att. Jag skulle köpa lite till en väninna i Indien, och tänkte solglasögonen till mig själv. Och så kände jag för det bara helt enkelt.

Jag och Jessica kom dit vid kanske 7.15 och fick då armband till tredje tiden, 8.35. De öppnade 8.00 och släppte in 30 personer i taget till den avgränsade damkollektionsavdelningen. Mellan varje släpp hängde de ut mer kläder och städade till så det var enkelt att hitta. Det var sjukt mycket personal på plats. Man fick bara ta med sig1 plagg av varje sort under sina 10 minuter och sen gå och prova. I provrummen var det massor av personal som hjälpte en att byta storlek om man behövde. Man bjöds på kaffe, pepparkakor och vatten och någon vitamindryck när man stod i provingskön. Det hela var otroligt välorganiserat och en helt annan känsla än rafsandet under Stella McCartney släppet för 5 år sedan.

Medan vi väntade på 8.35 så kollade vi in herrkollektionen. Solglasögonen fick jag snabbt tag i, och sen upptäckte jag jättefina, supermjuka, enkla herrkoftor i Lanvins herrkollektion. Det blev en grå till mig och en brun till maken.

8.35 fick jag tag i den svarta kjolen med stor knorr på sidan, samt lite klänningar och en kavaj till min vän Judy i Indien. Vi fick vänta länge i provkön men sen kunde vi prova i lugn och ro och jag kom hem med 2 klänningar och kjolen, fast klänningarna ska åka tillbaka till affären. Jag vet faktiskt inte riktigt när jag ska använda dem.

Jag försökte ta lite foton för att försöka återuppliva gamla modebloggartakter, men oj vad jag har legat av mig. Så de bilderna kommer inte att visas här.

längtan

Idag vid frukosten frågade E om när hon skulle få åka till sitt sjukhus igen. Vi har just n vårt längsta uppehåll mellan sjukhusbesöken sedan i augusti, eftersom läkarna har tagit bort de rutinmässiga blodproven på E. Detta pga att de är så vansinnigt jobbiga så att de nu har beslutat sig för att söva henne för att ta blodprov. Och det vill man ju helst inte göra i onödan. Så, så länge hon inte har konstiga blåmärken, blöder näsblod, är likblek med dåligt allmäntillstånd, eller har feber (alla tecken på olika dåliga blodvärden och eller misstänkt blodförgiftnint) så slipper vi blodprov fram till nästa kur om knappt 2 veckor. Det är skönt. Men nu har E alltså börjat sakna sin enda fasta rutin här i världen, sjukhusbesöken.

Hon började till och med berätta vad de gör på sjukhuset. Sticker henne i stickset (som hon kallar port a cathen), ger medicin, sprutor och tar hennes blod. Allt lät önskvärt enligt henne. För detta får man väl egentligen vara djupt tacksam. Hon är en helcool typ helt enkelt.

Jag vet inte vad vi ska göra åt "problemet" dock. Åka en sväng på lekterapin nästa vecka kanske. Eller ta med henne när storasyster V ska göra en retinascanning på onsdag. Fast visst nej, vattkoppshotet ligger ju fortfarande över henne en vecka till. Hon får helt enkelt klara sig utan sjukhusbesök ännu en vecka. Jag tror hon klarar det också.

Saga

Vera har skrivit sin första saga. Hon är 5 och ett halvt år. Så himla coolt!!

Om boende

Igår var vi och hjälpte några nära och kära med renoveringen av deras nyinköpta hus. Det är ett så otroligt fint hus. Gammalt och med mycket jobb att göra, men vackert, med stor gård, väldigt centralt men ändå med grusväg. Men det är inte det som gör det till det perfekta huset. Det som gör det till det perfekta huset är att det har två separata lägenheter och de delar huset med goda vänner.

Det har varit vår dröm i säkert 10 år, att dela ett hus med 1 eller 2 andra familjer. Ha en gemensam gård, ha närheten och det praktiska med att kunna hjälpas åt med barnhämtning och skjutsande och alltid nära till kompisar. Dela på arbetet med trädgården och vissa kostnader, men ändå kunna bestämma själv. Det är det ideala boendet.

Det gläder mig att de nu visar att den här drömmen faktiskt är uppnåelig!