RESAN del 1

Vi lämnade mamma o pappas lägenhet strax efter 5 på morgonen den 9 juli. Otroligt nog var alla väskor färdigpackade och barnen vakna och påklädda samt vid gott mod. När vi kom fram till Bromma, så var inte flygplatsen öppen! Tji fick vi för att vi hade varit duktiga nog att vara där 2 timmar innan start. Framför de stängda dörrarna stod 2 andra mindre sällskap så vi ställde oss duktigt i kön. Pappa och Erik åkte iväg för att parkera bilarna och mamma och jag försökte hålla reda på våra fyra stora resväskor, en 70 liters ryggsäck, tre kabinväskor, 1 mindre ryggsäck, en barnvagn, två bilbarnstolar samt V 3 år och E 1 år.

När dörrarna öppnades så gick vi direkt till incheckning och ställde oss som nummer 3 i kön. Det visade sig vara tur. När vi kom fram till incheckningen så visade det sig att resebyrån inte hade fyllt i Es personnummer så hon fanns inte med i bokningen. Hon hade ingen egen plats utan skulle sitta i knät på en av oss vuxna. Tjejen i incheckningen sa att detta nog skulle ta en stund att ordna så vi gick alla och åt lite frukost i cafeterian i stället. Efter 45 minuter så lyckades de fixa det hela, men utan att lyckas checka in bagaget ordentligt hela vägen, så vi skulle vara tvungna att fixa detta i Bryssel. Vi hade 15 kilos övervikt i resväskorna och 10 kilos övervikt i handbagaget, men detta var första gången vi hade tur/blev snällt behandlade pga att vi var en familj med två små barn, och vi slapp betala en endaste krona!! (Här kan man notera att vi nog är aningen mindre organiserade än min kusin som någon vecka tidigare hade flyttat med sin fru och 2 små barn till Australien, deras äventyr kan ni läsa om här.) Till slut kom vi fram till säkerhetskontrollen, som gick bra, men då visade det sig att vi var sena och var tvungna att säga ett väldigt hastigt hej då till mamma och pappa och sen springa iväg till planet.

På planet somnade barnen omgående, så det blev lugna 2 timmar ner till Bryssel. Bryssel är en gigantisk flygplats och vi var tvungna att gå rätt långt för att komma till nästa gate. Men Vera älskade rullgångarna så det gick rätt smidigt ändå. Jag köpte en parfym och Erik fixade omcheckningen av bagaget. Tack och lov behövde vi inte hämta ut bagaget och flytta det själva. Däremot så hade ett bagage försvunnit redan där, men vi visste inte vilket. Sedan klev vi på planet som skulle ta oss till Chennai på 9 timmar och 45 minuter. Den resan gick också förvånansvärt bra. Flygvärdinnorna turades om att bära runt på E när de inte var upptagna med serverande. E ville gå lite i gångarna och det gick ok, men planet var mindre än de plan jag har åkt med till Indien förut, så det gick till exempel inte att gå runt mellan toaletterna mellan business och ekonomiklassen. På planet kände jag mig väldigt nervös och orolig. Vad 17 hade jag dragit in familjen i. Skulle vi verkligen lämna vår älskade familj och våra fina vänner och vårt allra ljuvligaste svenska sommarparadis ute i Norrtäljeviken? Jag behövde bara kliva ut på trappan från planet och andas in den indiska varma, fuktiga, galet doftande natthettan i en sekund innan all oro byttes mot eufori. Jag var hemma.