Monday, July 21, 2008

RESAN del 2.

Det hade regnat när vi klev av planet och in i en väntande buss som tog oss till gaten. En man från flygbolaget hjälpte oss med vårt handbagage och så fort vi hade kommit igenom passkontrollen (vi fick gå i businessclasskön så det gick väldigt fort – återigen en positiv särbehandling tack vare barnen) hade vi en liten stab på 3 personer som hjälpte oss med allt. Våra resväskor kom snabbt, men vare sig ryggsäcken eller barnvagnen eller bilbarnstolarna syntes till. När allt baggage kommit ut var vi lite oroliga. Framför allt bilstolarna ville vi inte åka utan. Men det visade sig att det stod undanplockade på andra sidan, så vi kunde andas ut. Det var bara den stora ryggsäcken som saknades så vi fick fylla i en saknad-anmälan och lite tullpapper så att de skulle kunna skicka oss väskan när den hade kommit fram. När vi kom ut så tittade vi oroligt efter en skylt med vårt namn på och jajemän, bland horden av väntande människor så fanns en man med en lapp ”Mrs Anna Kagedahl”. Puh! Jag hade verkligen inte velat fixa en egen taxi och hotell där och då. Klockan hade hunnit bli över 2 på morgonen lokal tid. Men för oss som var på svensk tid så var det helt ok, eftersom klockan bara var 22.30 för oss. VI hade dock ingen växel, bara de 1000 rupisedlar som vi hade växlat till oss i Stockholm, så vi gav våran stab en sådan att dela på. Det är typ 140 kronor. Hotellmannen tyckte vi var galna. Men lite svinn får man räkna med i början. Hotellet låg bara några minuters bilväg bort, så det gick bra. När vi kom fram så var vi alla väldigt svettiga så innan vi gick och lade oss tog vi en gemensam dusch. Aldrig har man väl sett gladare barn hälla vatten över sig med en kanna klockan 3 på morgonen i Chennai. Vi sov gott under fläkten, med A/C:n surrandes.

Vi vaknade precis i lagom tid för att hinna äta frukost. Erik och jag högg glatt in på vadai, idly och dosa, medan barnen tuggade försiktigt på toast. Sen åkte vi tillbaka till flygplatsen tillsammans med Sophie, en fransk pianolärarinna som liksom vi skulle till Kodaikanal International School på ett 3-årigt kontrakt. Planet till Madurai gick 12.45 men var lite försenat. När vi skulle passera säkerhetskontrollen med våra alldeles för många och tunga handbagage så hävdade säkerhetspersonalen att vi hade 3 stora saxar i väskorna som vi inte fick ta med på planet. Vi blev förvånade eftersom vi redan hade passerat säkerhetskontroller i både Stockholm och Bryssel. Men till slut gick de med på att släppa på oss ändå, med saxarna kvar, om vi lovade att inte öppna den väska där de hävdade att saxarna fanns. Även denna resa sov barnen nonstop, men den var också bara 50 minuter lång. En timme försenade landade vi i Madurai strax före 14. Väl där så stod ingen och väntade, men eftersom vi visste att pianolärarinnan Sophie skulle komma in strax efter så tog vi det med ro. Vera drack en juice och fick en starkt rosa bakelse som hon slickade av toppingen på. Jag undrade svagt om det var riktigt smart med tanke på den nya bakteriefloran, men det verkade gå vägen.

När nästa flight kom in så dök plötsligt ”vår” taxichaufför upp med en ny skylt och vi kunde packa in oss i bilden för resan upp mot Kodai. Tack och lov fanns det säkerhetsbälten till bilbarnstolarna, till Erik och chauffören i framsätet, men jag fick sitta i baksätet utan bälte. Men det fick gå ändå. Resan till Kodai från Madurai är 1.5 timmar på slätten och 1.5 rimmar upp för en slingrande bergsväg. Det gick faktiskt också rätt bra. Vi stannade en gång och köpte lite chips till barnen, drack te och gick på toa. Lilla E var väl inte nöjd direkt, men vi tog oss ändå upp till Kodai utan alltför mycket problem. Jag kunde ändå njuta av att köra upp på ghaten från slätten,och beundra utsikterna. Väl framme i Kodai så tog det ett tag innan vi hittade fram till rätt hus, och sen fick vi köra tillbaka till skolan för att hämta nyckeln men vid 19-tiden så var vi äntligen framme vid det hus som vi förhoppningsvis ska kalla hemma de närmaste 3 åren. Det är omöjligt att beskriva känslan.

3 comments:

malin c said...

oh my! jag får liksom gåshud på armarna när jag läser! Så himla härligt

Anna said...

:)

David Kågedal said...

Det här fick mig att tänka på http://www.ted.com/index.php/talks/steven_levitt_on_child_carseats.html